Pyssel
Rasistiska samlarbilder
Tänder, klass och Ludvig XVII
Tänderna är tydligen inte en del av kroppen.
I vilket fall inte inom sjukvården. Att slippa ha värk och att kunna äta vanlig mat är tydligen inte en rättighet utan en lyx för bättre bemedlade, ungefär som hushållsnära tjänster.
Det tycker jag är oerhört märkligt. Alla kan ju städa sitt eget kök (och de som är fysiskt oförmögna får faktiskt hjälp), men ingen kan laga sina egna tänder.
I alla fall inte på ett fackmannamässigt sätt.
Och alla som har haft tandvärk vet att det inte handlar om någon lyxkonsumtion.
Jag VET att detta inte är någon ny spaning, tvärtom blev jag ytterst förvånad när jag fick veta att tandvård inte alltid varit sinnessjukt dyrt. Enligt min far ska det ha funnits en tid då det var praktiskt taget gratis att gå till tandläkaren. Jag vet inte om det är sant, det låter för osannolikt att jag ens ska bry mig om att googla ”tandvårdsreform”.
Hur som helst så var jag tvungen att gå till tandläkaren häromdagen. Detta, plus den tandvärk som föranledde besöket, har gjort att jag haft svårt att tänka på något annat än tänder den senaste veckan. För att få slut på värken lät jag dra ut tanden som jävlades. Det fanns andra lösningar, men dessa involverade beställningsarbeten från Spanien och en ofantlig massa pengar. Därför resonerade jag lite som Ludvig XVII hovmedikus, allt ont kommer från tänderna så det är lika bra att dra ut skiten.
Om själva ingreppet skulle jag kunna säga en hel del, för tandhelvetet gav sig inte utan kamp. Jag hade tänkt mig att det skulle säga plopp och kosta 800 spänn. Det sa inte plopp, utan knakade och knastrade i en kvart, och sedan kostade det det dubbla. Men det är inte poängen. Poängen är att tandhälsa är en klassfråga och att jag nu ser ut som en gumma från 1800-talet i munnen.
I vilket fall inte inom sjukvården. Att slippa ha värk och att kunna äta vanlig mat är tydligen inte en rättighet utan en lyx för bättre bemedlade, ungefär som hushållsnära tjänster.
Det tycker jag är oerhört märkligt. Alla kan ju städa sitt eget kök (och de som är fysiskt oförmögna får faktiskt hjälp), men ingen kan laga sina egna tänder.
I alla fall inte på ett fackmannamässigt sätt.
Och alla som har haft tandvärk vet att det inte handlar om någon lyxkonsumtion.
Jag VET att detta inte är någon ny spaning, tvärtom blev jag ytterst förvånad när jag fick veta att tandvård inte alltid varit sinnessjukt dyrt. Enligt min far ska det ha funnits en tid då det var praktiskt taget gratis att gå till tandläkaren. Jag vet inte om det är sant, det låter för osannolikt att jag ens ska bry mig om att googla ”tandvårdsreform”.
Hur som helst så var jag tvungen att gå till tandläkaren häromdagen. Detta, plus den tandvärk som föranledde besöket, har gjort att jag haft svårt att tänka på något annat än tänder den senaste veckan. För att få slut på värken lät jag dra ut tanden som jävlades. Det fanns andra lösningar, men dessa involverade beställningsarbeten från Spanien och en ofantlig massa pengar. Därför resonerade jag lite som Ludvig XVII hovmedikus, allt ont kommer från tänderna så det är lika bra att dra ut skiten.
Om själva ingreppet skulle jag kunna säga en hel del, för tandhelvetet gav sig inte utan kamp. Jag hade tänkt mig att det skulle säga plopp och kosta 800 spänn. Det sa inte plopp, utan knakade och knastrade i en kvart, och sedan kostade det det dubbla. Men det är inte poängen. Poängen är att tandhälsa är en klassfråga och att jag nu ser ut som en gumma från 1800-talet i munnen.
Jag fyller år på lördag
En varning
pyssel
