annaforpresident

Jag har länge velat göra en serie om den malmska valen.
Det första hindret var att jag på fullaste allvar trodde att en val såg ut ungefär så här:

Det andra hindret låg i att jag har extremt svårt att slutföra något om jag inte har en deadline, så av serien blev det bara en enda bild. Den blev dock rätt snygg, så jag publicerar den här med en kort text om valen istället.



Den malmska valen är världens enda uppstoppade val, och den finns på Naturhistoriska museet i Göteborg.
Den är helt sinnessjukt stor. Den tornar upp sig likt en gammal sönderfestad skinnsoffa som lagats med nubb.
Valen strandade utanför Göteborg 1865. Om det hade skett idag hade hela västra Götaland engagerat sig i räddningsaktionen. 1865 stack man istället ihjäl den med spett och harpuner. 
Det som farscinerar mig mest med den malmska valen är egentligen inte att den är den enda i sitt slag, eller att den i äkta Göteborgsanda hålls öppen endast på valdagen, eller det faktum att den stängdes eftersom studenter vid förra sekelskiftet korpulerade i den.
Nej det som är så farscinerande är den allmänt spridda vanföreställningen att man kan fika i valen.
Det kan man inte. Det har man inte kunnat på närmare hundra år.
Ändå hävdar många bestämt att de har fikat i valen på skolutflykter.
Det är jättemärkligt.
Jag och min man hade ett stort gräl om detta. Han var tvärsäker på att han hade fikat i valen.
Efter att jag googlat saken besinnade han sig och sa att det nog var valen i Stockholm han fikat i.
Men det finns ingen val i Stockholm.
Det finns bara en. I hela världen. Och den fikar man inte i.
Däremot har kanske din gammelmormor nuppat i den.

Alla kaninerna är döda nu.
Fem stycken har strukit med under sommaren.
FEM!
Jag har sedan innan ett komplicerat förhållande till ett annat burdjur, marsvinet.
Detta eftersom jag under nio års tid hade ett marsvin som negligerades å det grövsta och över detta lider jag fortfarande samvetskval. Jag har tillexempel en ofta återkommande mardröm där jag plötsligt inser att jag inte bytt strö i buren sedan 1998 och sedan, i en desperat kamp mot klockan, försöker ta mig till mitt stackars marsvin.
Problemet med marsvinet var att det ALDRIG dog. När jag flyttade hemifrån levde det sega djuret fortfarande och tillbringade sina sista år i en tvättbalja i min formors kök (antagligen de bästa åren i dess långa men händelselösa marsvinsliv). Problemet med kaninerna var att de dog HELA TIDEN!

Kanindöd 1: Rymde och dödades, gärningsman okänd men hankatten är huvudmisstänkt.
Kanindöd2: Rymde och tog sin tillflykt under altanen för att sedan aldrig återses.
Två nya kaniner införskaffades här för att hålla den tredje sällskap.
Kanindöd 3: En av de nya kaninerna låg slö och apatisk, avlivades då.
Kanindöd 4: Den andra nyinköpta kaninen hittades död kaninhuset, antagligen avlidit av hjärtattack efter en duvhöksattack. Någon fysisk skada lyckades duvhöken dock inte åsamka kaninerna eftersom denne trasslat in sig i burens nät och sedan dött (antagligen av skam).
Kanindöd 5: När den sista kaninen skulle utfodras på morgonen dagen efter duvhöksattacken var kaninhagen tom. Ett hål efter duvhöken hade troligen utnyttjats av hungrig katt för senare hittades ett noggrant renätet kaninskinn under trappen.

Eftersom båda mina honkatter befunnit sig i välsignat tillstånd under våren har jag haft den stora glädjen att höra trampet av små tassar under hela semestern.
Nu är jag emellertid trött på trampet så kattungar och kattmödrar har förpassats till en madrass under yttertrappan. Jag har också tapetserat varenda anslagstavla inom fem mils radie med lappar om ”fantastiskt söta kattungar som söker nytt hem”.

Åtta katter är betydligt fler än vad som är socialt acceptabelt att äga (förutsatt att man inte går runt och gräver efter pantburkar i soptunnor).
Dessutom kostar det en förmögenhet att utfodra dem.

Det är inte den första kullen som föds i mitt katteri, åh nej, det är mitt fjärde år som kattuppfödare.
Varje år säger jag att nu var det sista gången, när alla kattungar är bortlämnade åker vi till veterinären och steriliserar de två honkatterna. Hankatten är redan kastrerad så han är oskyldig.
Men det är en sur utgift som varje år förhalats tills det varit för sent. Nu hade vi visserligen försökt med p-piller men detta har (uppenbarligen) inte fungerat. Dels  på grund av min glömskhet och dels på  katternas ovilja.

Så nu har jag fem små katter som måste krängas innan de förlorar sin söthet.
Och i år har det varit betydligt svårare än tidigare år.
Förr har jag lyckats hitta nya hem åt fyra svartvita fulingar OCH den hemlösa kattan samtidigt som jag fick sålt min egen katts tre kattungar.
När så årets kattungar visade sig vara av så ovanligt söta trodde jag att det skulle bli en promenad i parken.
Det visade sig att det snarare var en lång och seg busstur med många byten.
Brist på intresse har det inte varit, inte alls.
Människor har ring och mailat.
Men istället för att komma, ta en katt , lämna en hundring och åka hem har årets köpare istället lekt tusen frågor.
- Vad har de för personlighet?
- Är de hundvana
- Är de barnvana.
- Är de vana att vara ute?
- Är de vana att vara inne?
- Är de avmaskade?
- Är de vaccinerade?

På den första frågan brukar jag improvisera lite efter köparens önskemål för jag vet ärligt talat inte om de har någon personlighet.
På de övriga frågorna svarar jag ja, bortsett från den sista.
Vad tror man egentligen om man köper en katt på landet för en hundring?
- Jo men visst ser du, de är vaccinerade och chipmärkta samt har stamtavla. Det är särskilt lustigt med den ena kullen för där är pappan också deras morfar.
Är det något mer du vill veta?

Köparna brukar också vilja berätta lite om sig själva och avslutar gärna sitt mail eller telefonsamtal med att de har mycket kärlek att ge och hoppas att jag vill sälja en katt till dem.
Ärligt talat, nu har det gått så långt att jag inte bryr mig om du vill ha alla för en hundring och  har en hungrig boaorm hemma. Ta en katt, du FÅR hundra kronor om du gör det.