Sjukast vinner
Förutom att det är omöjligt att veta vad hur mycket kläder man kommer att behöva, är det högsäsong för snoriga näsor och onda halsar.
Och inte så mycket på treåringen som på mig och maken då.
Barnet har utvecklat ett relativt gott imunförsvar för alla läskiga bakterier som frodas i leksaksbackarna på dagis. Hon är mest ett lyckligt ovetande världdjur för dessa microorganismer tills det att de hittat svagare och mer mottagliga offer, nämligen mig och min man.
I dessa tider av kronisk huvudvärk, hosta och febervärk pågår en ständig tävling mellan mig och maken. En tävling där sjukast vinner. Priset är fantastiskt, det är nämligen att slippa gå upp ur sängen och leka tebjudning.
Redan i gryningen börjar vi teaterhosta och sucka, allt för att övertyga den andre om att det är just vi som är sjukast.
- Aj min hals, gnäller maken. Jag har skitont!
- Jag med, säger jag. Och jag tror att jag har feber.
- Nej, det tror jag inte, du är inte varm svarar maken och lägger en hand på min panna.
- Jo, men jag har ont i hela kroppen.
- Ja, men jag kan hämta en alvedon, erbjuder sig maken vänligt.
- Nej, jag har redan ätit två, ljuger jag.
- Åh jag sov så dåligt i natt. Och jag har så ont i huvudet, försöker maken.
- Men jag har mensvärk, trumfar jag.
- Hade du inte det förra veckan också?
Och sådär fortsätter det tills någon ger upp och med en djup och missnöjd suck lämnar sängen för modellerebak och vattenfärgsmålning medan segraren får krypa i hop under täcket och somna om.
Häromdagen vaknade jag med taggtråd i halsen. Jag kände mig som han i strepsilsreklamen, ni vet han som äter spagetti på en dejt, och så känns det som taggtråd.
Precis så kändes det, och jag såg fram emot en lördag i sängen, där jag var sjuk och det var synd om mig. Just när jag skulle triumfera med mitt halsont kommer maken in med ett öga som är rött och rinnigt och helt klart inte duger till att passa upp på sin förkylda fru med.
Istället för sjuktid i sängen blev det alltså till att packa in barn och man i bilen, köra till sjukhuset och där i vänta, i evigheters evighet, tills någon kunde göra honom frisk så jag fick vara sjuk.
Efter många timmars väntan fick vi åka hem. Inte för att maken hade fått hjälp, utan gett upp och blivit bättre helt av sig självt.
Den kvällen spenderade jag med att fantisera om hur jag skulle kurera min förkylning i sängen. Jag skulle äta godis och titta på playkanalerna på min laptop.
På morgonen var jag mycket riktigt ännu sämre än dagen innan. Min förkylning hade fått ny kraft av en heldag på en kommunal lekplats i oktoberkylan. Jag var faktiskt nästan för sjuk för att kunna njuta av min sjukdag.
Då, när jag precis skulle be om en kopp kaffe på sängen, då börjar mannen i mitt liv att jämra sig.
- Åh åhååå, låter det från honom. Jag har så ont i halsen.
Missade vår bröllopsdag
Vad vi gjorde i stället för att fira sockerbröllop (som det sjätte året tydligen heter):
Vi åkte till köpcentret och handlade på Jula och ICA Maxi.
Sedan tittade vi på TV tills jag skulle gå och natta tvåringen. Självklart somnade jag också, och vaknade klockan halv två på natten. Jag gick upp och smååt lite innan jag gick och la mig igen. Maken hade somnat på soffan.
Så vi får fira vår sjätte bröllopsdag någon annan gång, fast det lär nog dröja för vi har inte hunnit fira den femte ännu.
Sekelskiftssvenska
Det började med favoriten Burre Busses nya kläder, den handlar om en liten pojke som ger bort sina kläder till olika talande djur han möter i skogen.
Den sagan kan jag utantill vid det här laget för jag har nog läst den femhundra gånger. Tack och lov upptäckte dottern då Elsa Beskows Putte i Blåbärsskogen. Och nu, den något senare, Emil i Lönneberga. Vi tittar nog på en Emil-film varje dag. Oftast blir det när Emil bjöd fattighjonen på julkalas.
Jag har egentligen inget emot detta, berättelserna är välskrivna och sensmoralen god. Det enda som bekymrar mig är språkbruket.
Först var det de ålderdomliga orden och uttrycken i Burre Busse och Putte i Blåbärsskogen. Sagoläsning ska ju vara så bra för ett barns språkutveckling, borde då inte valet av litteratur påverka densamma? Skulle dottern kanske börja använda den utdöda formen skola av verbet ska?
Någon påverkan från böckerna har jag inte märkt hitills. Däremot har den filmatiserade Emils småländska fått visst fäste.
Tillexempel väcktes jag en morgon av:
- Vakne mamma, vakne!
Och senare samma eftermiddag hörde jag från det lilla flickebarnet:
- Kan du komme och hjälpe mig ett slag?
Av detta drar jag slutsatsen att vi kan läsa vilka böcker som helst, men hon kommer absolut inte få titta på någon film med Mumintrollen.
Lämnar först och hämtar sist, dagisångest
Räknade lite snabbt och insåg att min dotter är vissa barn!
Anledningen till detta är inte att jag är överambitiös på jobbet utan att jobbet ligger så jäkla långt bort.
05.00 ringer väckarklockan. Då går jag upp och springer en runda, sedan duschar jag och äter frukost.
06.40 stämplar vi in på dagis.
07.30 dricker jag första koppen kaffe på jobbet.
13.50 kommer jag på att jag inte ätit lunch.
15.50 låtsas jag att klockan är fyra och går.
16.50 kvitterar jag ut barnet.
17.10 kommer vi (förhoppningsvis) hem till färdiglagad middag.
17.30 säger jag att jag bara ska vila en liten stund.
00.40 vaknar jag.
Barnet sussar så sött och maken har däckat i soffan.
Jag går upp och småäter innan jag somnar igen.
PS Det där första om joggingrundan var bara ljug. Det har aldrig hänt DS
Babyproffsen
Nu börjar mina vänner skaffa barn.
Jag har en två och ett halvt-åring.
Jag är proffset de, de är nybörjare.
Trodde jag.
Det har visat sig att jag inte vet någontinging om barn, att föda barn eller att ta hand om dem, det är tydligt är jag pratar med mina vänner.
De tycks ha tagit högskolepoäng i bebiskunskap medan jag är någon slags autodidakt.
Jag gick tillexempel inte på föräldrakurserna.
Detta för att a) det var klockan åtta på morgonen och jag hade ett jobb att gå till och b) det var för jäkla dumt helt enkelt.
Jag hade ju förlöst kattungar, och hur svårt kunde det vara att ta hand om en bebis tänkte jag.
Tydligen är det jättesvårt, detta eftersom mina vänner är övertygade om att barnens fäder inte besitter samma expertkunskaper som de själva. Endast i undantagsfall får de hålla i de små telningarna, och de får absolut inte fatta några beslut som rör bebisen.
Jag får inte heller hålla.
Med fasa i rösten minns mina nu proffesionellt bebishanterande vänner alla fatala misstag som jag gjort under min dotters första levnadsår.
- Tänk att du gav henne tårta på dopet. Att hon fick äta grädde!
- Och så sover hon inte i sin egen säng!
- Men fick hon flaska när hon var nyfödd?
- Oj, har hon napp?
- Ja och du gav ju henne fruktpuré innan hon fick smaka på majspuré. Det kunde gått illa det.
Nej det blir bakläxa på alltihopa. Gör om och gör rätt.
Det tycker i allafall mina vänner som är nygravida.
- Åh, kan inte du skaffa tvåan nu, så kan vi vara föräldralediga samtidigt!
Jo men visst, det är ju ett bra skäl att skaffa fler barn, för att roa mina vänner. Sedan bor de i stan och jag tjugo mil ut i ingenstans. Hur ofta tror de att vi kommer att ses och dra barnvagnar längs avenyn egentligen? Och för det tredje, det är en jäkla skillnad på att ha en lite spädis och att ha en liten spädis OCH en högljudd treåring som vill pilla på bebisarna med lortiga små fingrar. Tror inte att ni skulle orka hänga med oss i någon större utsträckning.
Men skolka för allt i världen inte från föräldrakursen, för då blir ni som jag. En bebisanalfabet som gör helt fel och matar barnet med fruktpuré INNAN majspuré.
Djurens vän
Jag älskar djur.
Jag älskar djur på ett sätt som inte är bra för dem.
Jag älskar djur ungefär som Cruella de Ville i Pongo och de 101 dalmatinerna älskar djur.
Innan min dotter hunnit få ur sig "vill ha nin" stod det en kaninhage i trädgården.
Jag hade aldrig haft kaniner förut, så det var väldigt spännande för mig också.
Kanske borde jag läst på lite om kaniner innan.
Tillexempel hade det varit bra att veta att kaniner är extremt rymningsbenägna och att katter äter kaniner.
Nej, det blir nog inga fler husdjur på ett tag. Vi har tre katter, sex kattungar (p-piller till katter fungerar inte), en hund och tre, nej vänta, tv kaniner.
Och nu blir det inga fler djur, dessutom önskar sig dottern nu bara omöjliga saker som elefant, blåval och en panflöjtsspelande marknads-indian.
Titta ett mumintroll!
Ibland blir jag uppriktigt oroad över mitt barns utveckling.
Hon är ett år och hon kan ingenting!
Egentligen är det väll lite det som är grejen med att vara ett år. Man kan just ingenting.
Till exempel lägger hon oproportionerligt stor tid på små, små detaljer. Hon kan studera en liten bit tråd i flera minuter. Är det verkligen vettigt när man inte ens vet vad som går att äta och tror att allting heter mamma?
Idag försökte jag lära henne grundfärgerna. Jag lade mycket pedagogiskt ut högar med blå, gula och röda föremål på golvet framför henne. Den lilla människan demonstrerade sitt ointresse genom att krypa iväg för att undersöka en liten papperslapp, som man eventuellt skulle kunna stoppa i munnen. Hon hade inga ambitioner att försöka lista ut sambandet mellan sakerna i högarna.
Den kurslitteratur vi utgår från är pekböcker. Tyvärr lämnar de mycket i övrigt att önska. Ibland är teckningarna så undermåliga att man endast med bästa vilja kan se vad de föreställer. Jag vill inte förvirra mitt barn genom att peka på en konstig grön figur och säga KOSSA. Särskilt inte som vi har livs levande kossor utanför fönstret.
Ett annat problem är att de ofta innehåller irrelevanta detaljer. Som mumintrollets pekbok till exempel, är mumintroll verkligen prio ett just nu? Är det inte bättre att hon lär sig namnet på saker som faktiskt finns? Snusmumriken brukar vi dock peka på och säga PAPPA, för han ser ut precis som snusmumriken.
