annaforpresident

Alla kaninerna är döda nu.
Fem stycken har strukit med under sommaren.
FEM!
Jag har sedan innan ett komplicerat förhållande till ett annat burdjur, marsvinet.
Detta eftersom jag under nio års tid hade ett marsvin som negligerades å det grövsta och över detta lider jag fortfarande samvetskval. Jag har tillexempel en ofta återkommande mardröm där jag plötsligt inser att jag inte bytt strö i buren sedan 1998 och sedan, i en desperat kamp mot klockan, försöker ta mig till mitt stackars marsvin.
Problemet med marsvinet var att det ALDRIG dog. När jag flyttade hemifrån levde det sega djuret fortfarande och tillbringade sina sista år i en tvättbalja i min formors kök (antagligen de bästa åren i dess långa men händelselösa marsvinsliv). Problemet med kaninerna var att de dog HELA TIDEN!

Kanindöd 1: Rymde och dödades, gärningsman okänd men hankatten är huvudmisstänkt.
Kanindöd2: Rymde och tog sin tillflykt under altanen för att sedan aldrig återses.
Två nya kaniner införskaffades här för att hålla den tredje sällskap.
Kanindöd 3: En av de nya kaninerna låg slö och apatisk, avlivades då.
Kanindöd 4: Den andra nyinköpta kaninen hittades död kaninhuset, antagligen avlidit av hjärtattack efter en duvhöksattack. Någon fysisk skada lyckades duvhöken dock inte åsamka kaninerna eftersom denne trasslat in sig i burens nät och sedan dött (antagligen av skam).
Kanindöd 5: När den sista kaninen skulle utfodras på morgonen dagen efter duvhöksattacken var kaninhagen tom. Ett hål efter duvhöken hade troligen utnyttjats av hungrig katt för senare hittades ett noggrant renätet kaninskinn under trappen.

Eftersom båda mina honkatter befunnit sig i välsignat tillstånd under våren har jag haft den stora glädjen att höra trampet av små tassar under hela semestern.
Nu är jag emellertid trött på trampet så kattungar och kattmödrar har förpassats till en madrass under yttertrappan. Jag har också tapetserat varenda anslagstavla inom fem mils radie med lappar om ”fantastiskt söta kattungar som söker nytt hem”.

Åtta katter är betydligt fler än vad som är socialt acceptabelt att äga (förutsatt att man inte går runt och gräver efter pantburkar i soptunnor).
Dessutom kostar det en förmögenhet att utfodra dem.

Det är inte den första kullen som föds i mitt katteri, åh nej, det är mitt fjärde år som kattuppfödare.
Varje år säger jag att nu var det sista gången, när alla kattungar är bortlämnade åker vi till veterinären och steriliserar de två honkatterna. Hankatten är redan kastrerad så han är oskyldig.
Men det är en sur utgift som varje år förhalats tills det varit för sent. Nu hade vi visserligen försökt med p-piller men detta har (uppenbarligen) inte fungerat. Dels  på grund av min glömskhet och dels på  katternas ovilja.

Så nu har jag fem små katter som måste krängas innan de förlorar sin söthet.
Och i år har det varit betydligt svårare än tidigare år.
Förr har jag lyckats hitta nya hem åt fyra svartvita fulingar OCH den hemlösa kattan samtidigt som jag fick sålt min egen katts tre kattungar.
När så årets kattungar visade sig vara av så ovanligt söta trodde jag att det skulle bli en promenad i parken.
Det visade sig att det snarare var en lång och seg busstur med många byten.
Brist på intresse har det inte varit, inte alls.
Människor har ring och mailat.
Men istället för att komma, ta en katt , lämna en hundring och åka hem har årets köpare istället lekt tusen frågor.
- Vad har de för personlighet?
- Är de hundvana
- Är de barnvana.
- Är de vana att vara ute?
- Är de vana att vara inne?
- Är de avmaskade?
- Är de vaccinerade?

På den första frågan brukar jag improvisera lite efter köparens önskemål för jag vet ärligt talat inte om de har någon personlighet.
På de övriga frågorna svarar jag ja, bortsett från den sista.
Vad tror man egentligen om man köper en katt på landet för en hundring?
- Jo men visst ser du, de är vaccinerade och chipmärkta samt har stamtavla. Det är särskilt lustigt med den ena kullen för där är pappan också deras morfar.
Är det något mer du vill veta?

Köparna brukar också vilja berätta lite om sig själva och avslutar gärna sitt mail eller telefonsamtal med att de har mycket kärlek att ge och hoppas att jag vill sälja en katt till dem.
Ärligt talat, nu har det gått så långt att jag inte bryr mig om du vill ha alla för en hundring och  har en hungrig boaorm hemma. Ta en katt, du FÅR hundra kronor om du gör det. 

Nu börjar mina vänner skaffa barn.
Jag har en två och ett halvt-åring.
Jag är proffset de, de är nybörjare.
Trodde jag.
Det har visat sig att jag inte vet någontinging om barn, att föda barn eller att ta hand om dem, det är tydligt är jag pratar med mina vänner.
De tycks ha tagit högskolepoäng i bebiskunskap medan jag är någon slags autodidakt.
Jag gick tillexempel inte på föräldrakurserna.
Detta för att  a) det var klockan åtta på morgonen och jag hade ett jobb att gå till och b) det var för jäkla dumt helt enkelt.
Jag hade ju förlöst kattungar,  och hur svårt kunde det vara att ta hand om en bebis  tänkte jag.
Tydligen är det jättesvårt, detta eftersom mina vänner är övertygade om att barnens fäder inte besitter samma expertkunskaper som de själva. Endast i undantagsfall får de hålla i de små telningarna, och de får absolut inte fatta några beslut som rör bebisen.
Jag får inte heller hålla.
Med fasa i rösten minns mina nu proffesionellt bebishanterande  vänner alla fatala misstag som jag gjort under min dotters första levnadsår.
- Tänk att du gav henne tårta på dopet. Att hon fick äta grädde!
- Och så sover hon inte i sin egen säng!
- Men fick hon flaska när hon var nyfödd?
- Oj, har hon napp?
- Ja och du gav ju henne fruktpuré innan hon fick smaka på majspuré. Det kunde gått illa det.

Nej det blir bakläxa på alltihopa. Gör om och gör rätt.
Det tycker i allafall mina vänner som är nygravida.
- Åh, kan inte du skaffa tvåan nu, så kan vi vara föräldralediga samtidigt!
Jo men visst, det är ju ett bra skäl att skaffa fler barn, för att roa mina vänner. Sedan bor de i stan och jag tjugo  mil ut i ingenstans. Hur ofta tror de att vi kommer att ses och dra barnvagnar längs avenyn egentligen? Och för det tredje, det är en jäkla skillnad på att ha en lite spädis och att ha en liten spädis OCH en högljudd treåring som vill pilla på bebisarna med lortiga små fingrar. Tror inte att ni skulle orka hänga med oss i någon större utsträckning.
Men skolka för allt i världen inte från föräldrakursen, för då blir ni som jag. En bebisanalfabet som gör helt fel och matar barnet med fruktpuré INNAN majspuré.

Jag älskar djur.
Jag älskar djur på ett sätt som inte är bra för dem.
Jag älskar djur ungefär som Cruella de Ville i Pongo och de 101 dalmatinerna älskar djur.

Innan min dotter hunnit få ur sig "vill ha nin" stod det en kaninhage i trädgården.
Jag hade aldrig haft kaniner förut, så det var väldigt spännande för mig också.
Kanske borde jag läst på lite om kaniner innan.
Tillexempel hade det varit bra att veta att kaniner är extremt rymningsbenägna och att katter äter kaniner.