annaforpresident

... som blöder ut på pappret och håller på! Sista gången jag köper tusch på ÖB.

Jag har en smartphone. Jag vet inte varför det heter så, för den är inte särskilt smart. Och jag var definitivt inte smart som köpte den.
Anledningen till inköpet var att min man behövde en ny telefon och då går det till så att vi köper en ny telefon till mig och han får min gamla.
Jag ville ha en telefon med bra kamera och som man kan lyssna på spotify i. Och det fick jag, det är jättebra. Men det var en sak till som jag gärna vill ha min telefon till, och det är att RINGA!
Det funkar tyvärr mindre bra.

Häromdagen skulle jag ringa ett samtal. Det var ett nummer jag hade i huvudet och inte inlagt i telefonboken. Jag är lite småstressad, jag är utomhus och det är minus tio. Efter fem minuters fipplande med telefonen inser jag att jag inte vet hur man gör! -jag kan inte för mitt liv få fram knappsatsen. på något vis har jag lyckats ta bort telefonappen från min telefon. Varför finns det ingen fast knapp för att ring? Är inte det telefonens primära funktion. Är det inte därför det heter TELEFON? Måste man i affären poängtera att man faktiskt tänker prata i den förbannade tingesten också. Jag trodde i min enfald att det var underförstått.

Men den var faktiskt gratis. Den följde med abonemanget. Allt jag behöver göra är att betala 499 kronor i månaden i resten av mitt liv.
Det är ett billigt pris att betala, för att få känna sig som någons teknikfientliga mormor varje gång man ska ringa ett samtal!

Jag har ritat en enruting som är för jäddra rolig. Tyvärr är den lite smårasistisk så jag kan inte lägga upp den. Ni får helt enkelt ta mig på orden när jag säger att den är rolig.
Eller så här, jag kan berätta om den:
Det är en kille som går förbi en kvinna i hijab (en lite längre slöja som muslimska kvinnor bär). Hon är rätt tjock och ser sur ut, en riktig rugguggla.
Och så är bildtexten såhär: Robert visste att muslimska kvinnor täcker kroppen för att inte väcka mäns begär, men han undrade om inte vissa oroade sig lite i onödan.

I förrgår var det reading på Hagateatern för de texter som gått vidare i riksteaterns manustävling, västragötalands-delen.
Jag visste inte riktigt hur det går till på en reading, men det var jätteroligt. Texterna var verkligen bra, och i pausen kunde man köpa vin (det är sådant jag uppskattar). Sedan spelade också ett riktigt bra band, Palpitation.

Jag hade faktiskt bara läst in text en gång, och det var när jag skrev den, en junieftermiddag förra året. Så jag blev positivt överraskad. Jag är för jädra rolig alltså. Publiken skrattade och det kändes som att de förstod att det inte handlade om en sfi-lektion utan om Sveriges ambivalenta förhållande till ivandrare.
Lite pinsamt var dock att jag själv satt och småskrattade. Men skådisarna hade sån komisk tajming

Nu tror jag att min text ska läsas med de övriga i Stockholm, och sedan får vi se hur det går.

NY TEXT! är ett årligen återkommande samarbetsprojekt för insamling av nyskriven text för scen. Projektets mål är att förkorta och förenkla vägen till scenkultursproducenterna för alla som har ett skrivintresse! Det gör vi genom att varje år arrangera Sveriges största manustävling. En tävling där man inte bara kan få sin text läst av professionella skådespelare och bli publicerad i nästa volym av boken NY TEXT! Dessutom vinner en person 50 000 kronor för att utveckla sin text till ett färdigt manus. NY TEXT! samlade in texter första gången 2007, då kom ca 500 texter in, 2008 kom ca 250 texter in, 2009 ca 220 texter, 2010 hela 508 inskickade texter!


Och en av de texterna som gått till final i Västra Götaland är alltså min "Välkommen till Sverige".
Så på torsdag ska jag gå på en reading i Göteborg. Jag vet inte riktigt vad det är, men det ska bli spännande.
Dagen efter blir det en workshop med en dramaturg. Jag är inte helt hundra på vad det innebär heller, men jag är sjukt taggad. Har tagit ledigt från jobbet till och med.

Jag skrev nyss i ett inlägg att jag inte läser.
Det är faktiskt inte sant.
Jag är periodare, inte så ofta, men jag har i perioder läst böcker.

Böcker jag läst det senaste året (2010, i år blir det 0).

Svinalängorna av Susanna allakoski (Koskinen? Allakoskinen? Kosiloskinen?)
Den var bra. Tror jag. Men när jag såg trailern från filmatiseringen blev jag osäker på om jag verkligen läst boken. Eller om det är en helt annan bok jag läst, för jag förstod inte vad Noomi och Ola Rapace hade där att göra.

Någonting av Läckberg där någon blir mördad, några lever i ett incestiöst förhållande och de spelar in en dockusåpa.

Ers Majestäts olycklige Kurt. En sanslös konspiratorisk bok om Gustav V Gurras eventuella förhållande med Kurt Hajby och eventuellt samröre med nazisterna.

Och ja... det var nog dem är jag rädd.
Dessutom är det nog mer än ett år sedan jag läste den sistnämnda boken.

Böcker jag läst de senaste tre åren:
Mig äger ingen
Den andra systern Boylen
En annan bok om Henrik XVI's fruar
En bok om kulturrevolutionen i kina
Den vidunderliga kärlekens historia (Jag läste inte hela, men den verkade jättebra)
Brev till samhället
Den som inte tar bort luddet ur torktumlaren ska dö (Okej, det är bara arga lappar som David Batra samlat ihop, men den var för jäkla rolig)

Böcker jag planerar att läsa:
Den där biografin Madonnas bror skrev om henne
Karlstads Zoologiska av min nya favorit Hanna Hellqvist

Böcker jag brukar skryta med att jag läst:
Giftas av Strindberg
Förvandlingen av Kafka
Gräset sjunger av Lessing
Mörkrets hjärta av Conrad

Böcker jag brukar ljuga om att jag läst:
Brott och straff (Då så, jetski!)
Processen (Kafka)
Hemsöborna (Strindberg)
På jakt efter den tid som flytt (Proust)
Backlash (Fauludi)


Ja, man vet att det är illa när man inte ens lyckas fabricera en imponerande boklista.
Dags för ett nytt nyårslöfte kanske?
Jag måste helt enkelt googla fram fler titlar jag kan ljuga om att jag läst!

Jag är illiterat.
Okej, inte i ordets rätta betydelse. Jag kan läsa, men.. jag gör det bara inte. Läser alltså, inte böcker i vilket fall.
Jag vet, det är vansinnigt! Särskilt som jag är svensklärare, har en fil. kand. i litteraturvetenskap OCH skriver själv.
Det hela uppdagades nu när vi på jobbet skulle visa Utvandrarna för våra skydslingar. Mina kollegor började diskutera boken versus filmen, och då insåg jag att jag varken läst boken ELLER sett filmen. Jag hade inte heller någon större koll på när svenskarna utvandrade till Amerika (det är extra roligt om man då vet att jag har ytterligare en fil. kand., i historia).
Men jag gjorde som alla smarta människor skulle gjort, jag höll käften och gick sedan upp på mitt kontor och googlade. Så nu vet jag ALLT om Utvandrarna, Invandrarna, Nybyggarna, Brevskrivarna, Karl Oskar, Kristina och hästen som drar kärran i scen 214. Jag vet också att under 1800-talet och början av 1900-talet utvandrade en tredjedel av Sveriges befolkning till Amerikat.

Jag kom sedan hem till maken och frågade lite malligt om han kände till Utvandrar-eposet. Min man läser nämligen om möjligt ännu mindre än jag. Om man inte räknar Kalle Anka, han läser väldigt mycket Kalle Anka.

- Oh, ja svarade han. Jag har sett första filmen, ja i alla fall en tre-fyra gånger.
Och sedan började han citera repliker på skorrande småländska (Din fårrrrafitta horrra!)
- Va? Är den på dialekt, frågade jag.
- Ja, så klart. Och så är den på gammal svenska, så som man pratade då!
- Men.. Men vi ska ju visa dem för folk som knappt förstår vanlig (läs dalsländsk) svenska!
- Jaha, ja lycka till med det du, svarade maken och återgick till sin Kalle Anka-tidning.

Åh.... Jag tyar icke mera!

Jag har faktiskt ett nyårslöfte i år.
Eller rättare sagt jag har flera.
Det första är att gå på en nyårsfest. Två år i rad har jag nämligen suttit hemma i mysbyxor och pimplat framför TV:n, glömt bort tolvslaget och sedan tvingat maken att rekonstruera tolvslaget sisådär tjugo minuter för sent.

Förra året hade jag inget nyårslöfte, men jag lyckades ändå ta körkort, skaffa ett fast jobb och gå ner åtta kilo.

I år ska jag, förutom att gå på en nyårsfest, också lyfta min karriär. Mitt skrivande och fnulande med serier alltså, inte lärarkarriären (den lär nog gå i stå, det finns inte så mycket att göra med den).
Nu ska jag kanske bli publicerad igen. Jätteroligt, men det var tolv år sedan det hände sist, så det är inte direkt en framgångssaga. Allt är min förbannade självkänslas fel. Jag är så jäkla nöjd med mig själv att jag varken ids skriva eller rita. Jag har alla roliga små teckningar och historier uppe i huvudet, och där skänker de mig visserligen mycket nöje, men det är inget man kan leva på.
Men nu har jag ett incitament, det är för fanken ett nyårslöfte. Och dem bryter man ju inte hur som helst, det vet ju alla. Har man bestämt sig för att sluta röka eller äta godis, ja då slutar man cold turkey på nyårsdagen.

Nu är detta lite av en efterkonstruktion (den uppmärksamme noterar t ex att vi är en bit in i februari). Det var kanske inte riktigt så att det var ett nyårslöfte. Men i alla fall, ett nytt år, nya tag! Nu ska resten av världen äntligen fatta hur bra jag är! Vote Anna for president!

Här sitter jag och ser naturlig ut med en Marimekko-kopp

Det första jag gjorde när jag bestämde mig för att ta tag i min karriär var inte att sätta mig vid skrivbordet och rita och skriva. Nej, det hade jag inte tid med. Däremot hade jag tid att lägga en hel dag på att ta snyggbilder hemma hos Camia.
Det är viktigt att prioritera.





Jag


Camia


Camia


De flesta bilderna såg dock ut så här:

Ursäkta, men du har en kråka i näsan.

I Sverige är vi tydligen mest sjukskrivna i hela världen. Vi sjukskriver oss så till den milda grad att vi var tvugna att reformera hela systemet och börja utförsäkra folk efter devicen "Nej, nu har du varit sjukskriven för länge, nu är det någon annans tur att vara sjuk."
Det är alltså inte anledningen till att du inte kan jobba som i frågasätts, utan hur länge du kan vara sjuk. Cancer, musarm eller lite osams med chefen, alla verkar behandlas ungefär likadant och med samma prognos om tillfrisknande.
Lika frikostigt som läkarna sjukskriver, lika hänsynslöst beslutar försäkringskassan senare att ALLA kan arbeta.

Nu kommer jag säkert att drabbas av både utbrändhet och musarm bara för att jag skriver så här, men, är det inte lite märkligt att vi med världens bästa arbetsplatsmiljö också har flest sjukskrivna?

Idag satt jag i klassrummet och lyssnade till sorlet från mina sfi-elever. En kille berättade något på sitt hemspråk somaliska och landsmännen skrattade hjärtligt

- Kan ni inte berätta på svenska? frågade jag.
Och så fick jag följande historia återberättad:
"En man i rullstol blev erbjuden ett jobb i en affär. Han skulle hjälpa till att plocka upp varor på hyllorna. Mannen hade inget arbete och tackade ja. Eftersom han satt i rullstol blev arbetet besvärligt. En annan man gick förbi och såg hur han kämpade med att få upp varorna på hyllorna.
- Varför arbetar du? frågade han. Varför är du inte hemma och vilar, du är ju sjuk?
- Om jag inte arbetar har jag inte råd att köpa mat, svarade mannen i rullstolen. Den som är fattig är aldrig sjuk"

Ibland blir jag uppriktigt oroad över mitt barns utveckling.
Hon är ett år och hon kan ingenting!
Egentligen är det väll lite det som är grejen med att vara ett år. Man kan just ingenting.

Det som bekymrar mig är att hon använder tiden så ineffektivt.
Till exempel lägger hon oproportionerligt stor tid på små, små detaljer. Hon kan studera en liten bit tråd i flera minuter. Är det verkligen vettigt när man inte ens vet vad som går att äta och tror att allting heter mamma?
Idag försökte jag lära henne grundfärgerna. Jag lade mycket pedagogiskt ut högar med blå, gula och röda föremål på golvet framför henne. Den lilla människan demonstrerade sitt ointresse genom att krypa iväg för att undersöka en liten papperslapp, som man eventuellt skulle kunna stoppa i munnen. Hon hade inga ambitioner att försöka lista ut sambandet mellan sakerna i högarna.

Den kurslitteratur vi utgår från är pekböcker. Tyvärr lämnar de mycket i övrigt att önska. Ibland är teckningarna så undermåliga att man endast med bästa vilja kan se vad de föreställer. Jag vill inte förvirra mitt barn genom att peka på en konstig grön figur och säga KOSSA. Särskilt inte som vi har livs levande kossor utanför fönstret.
Ett annat problem är att de ofta innehåller irrelevanta detaljer. Som mumintrollets pekbok till exempel, är mumintroll verkligen prio ett just nu? Är det inte bättre att hon lär sig namnet på saker som faktiskt finns? Snusmumriken brukar vi dock peka på och säga PAPPA, för han ser ut precis som snusmumriken.

Vi har inte haft tv på några veckor. Det beror på att vi flyttat på tv:n, och inte på antensladden, det var alltså inget kulturkoftigt prettoval.
Nu ikväll kopplade maken in tv:n, och det första programmet som nådde oss var ”Svenska Hollywoodfruar”, säsong 2. Jag satt själv i ett annat rum, och hörde bara Maria Mozarellas (eller vad hon nu heter) släpiga stämma.
Då slog det mig hur oerhört likt programmet är ” I en annan del av Köping”.
Även om det utspelar sig på två till synes extremt olika platser (lyxvåningar i Hollywood och gruppboenden i Köping) är det ju i grund och botten ett identiskt upplägg.
Människor som går omkring och pratar om saker som egentligen är urtråkiga, helt vardagliga ting, och ändå drar det miljonpublik.
Någon ska köpa en ny tröja, ta körkort eller säger något knasigt vardagligt som:
- Ja, här är köket. Jag tycker om att arrangera blommor. Det kan man göra om man får gäster. Det blir fint!
En repliken från svenska Hollywoodfruar eller I en annan del av Köping?
Ingen som vet.
Nä precis.
Skillnaden är väll möjligen att I en annan del av Köping bryr man sig faktiskt om hur det går för huvudpersonerna.

• Tittat på åtta avsnitt av Hem till Gården (Brenda är kär i Bob, fast han älskar Viv som sitter i fängelse, och Donna ger efter för sina känslor för Ross. Dessutom har Jamie flyttat med Louise till Australien där hon är en berömd skönhetsdrottning. Edna övertalar sin syster Liz att berätta för vännerna att hon stulit lotterivinsten och Diane fortsätter att stötta familjen Sugden medan Jack är i Spanien, men det är inte lätt då Andy misshandlat sin fru Jo som nu kämpar ensam på gården och uppfostrar hans dotter).
  
  
• Byggt en jättehög legotrappa.
  
  
• Sorterat kläder i färgordning.
  
  
• Hämtat och kört hem en kompis som varit och kalasat.
  
  
• Läst boken Tvåspråkighet hos barn i Sverige.
  
  
• Druckit kaffe med min mor och mormor.

Saker jag ska göra nu istället för att skriva en text och/eller teckna en serie.

• Dricka ett glas vin.
  
  
• Titta på en film.

Egentligen slutade jag blogga för ett år sedan. Det var när jag fick ett jobb och inte hade tid.
Men så kom jag på att jag behövde ett digitalt forum för mina texter och serier.
Så jag började bygga på en hemsida, det var html-koder som knackades in för hand och stilmallar som skulle redigeras och det skulle hyras webbhotell och köpas domännamn.
Efter många timars slit insåg jag att hemsidan såg ut som en blogg, fast med den stora skillnaden att ingenting fungerade.
Då kom jag ihåg att jag ju redan hade ett forum, gratis, användarvänligt och klart.

Så nu blir det blogg igen, men inga inredningsbilder eller bilder på katterna. Nej, nu ska här läggas upp kröniker, serier och annat smart.
Dagens knasiga dröm och Idag är jag jätte arg på... kommer nog ändå att finnas kvar.