Sjukast vinner
Vad har hösten och våren gemensamnt?
Förutom att det är omöjligt att veta vad hur mycket kläder man kommer att behöva, är det högsäsong för snoriga näsor och onda halsar.
Och inte så mycket på treåringen som på mig och maken då.
Barnet har utvecklat ett relativt gott imunförsvar för alla läskiga bakterier som frodas i leksaksbackarna på dagis. Hon är mest ett lyckligt ovetande världdjur för dessa microorganismer tills det att de hittat svagare och mer mottagliga offer, nämligen mig och min man.
I dessa tider av kronisk huvudvärk, hosta och febervärk pågår en ständig tävling mellan mig och maken. En tävling där sjukast vinner. Priset är fantastiskt, det är nämligen att slippa gå upp ur sängen och leka tebjudning.
Redan i gryningen börjar vi teaterhosta och sucka, allt för att övertyga den andre om att det är just vi som är sjukast.
- Aj min hals, gnäller maken. Jag har skitont!
- Jag med, säger jag. Och jag tror att jag har feber.
- Nej, det tror jag inte, du är inte varm svarar maken och lägger en hand på min panna.
- Jo, men jag har ont i hela kroppen.
- Ja, men jag kan hämta en alvedon, erbjuder sig maken vänligt.
- Nej, jag har redan ätit två, ljuger jag.
- Åh jag sov så dåligt i natt. Och jag har så ont i huvudet, försöker maken.
- Men jag har mensvärk, trumfar jag.
- Hade du inte det förra veckan också?
Och sådär fortsätter det tills någon ger upp och med en djup och missnöjd suck lämnar sängen för modellerebak och vattenfärgsmålning medan segraren får krypa i hop under täcket och somna om.
Häromdagen vaknade jag med taggtråd i halsen. Jag kände mig som han i strepsilsreklamen, ni vet han som äter spagetti på en dejt, och så känns det som taggtråd.
Precis så kändes det, och jag såg fram emot en lördag i sängen, där jag var sjuk och det var synd om mig. Just när jag skulle triumfera med mitt halsont kommer maken in med ett öga som är rött och rinnigt och helt klart inte duger till att passa upp på sin förkylda fru med.
Istället för sjuktid i sängen blev det alltså till att packa in barn och man i bilen, köra till sjukhuset och där i vänta, i evigheters evighet, tills någon kunde göra honom frisk så jag fick vara sjuk.
Efter många timmars väntan fick vi åka hem. Inte för att maken hade fått hjälp, utan gett upp och blivit bättre helt av sig självt.
Den kvällen spenderade jag med att fantisera om hur jag skulle kurera min förkylning i sängen. Jag skulle äta godis och titta på playkanalerna på min laptop.
På morgonen var jag mycket riktigt ännu sämre än dagen innan. Min förkylning hade fått ny kraft av en heldag på en kommunal lekplats i oktoberkylan. Jag var faktiskt nästan för sjuk för att kunna njuta av min sjukdag.
Då, när jag precis skulle be om en kopp kaffe på sängen, då börjar mannen i mitt liv att jämra sig.
- Åh åhååå, låter det från honom. Jag har så ont i halsen.
Förutom att det är omöjligt att veta vad hur mycket kläder man kommer att behöva, är det högsäsong för snoriga näsor och onda halsar.
Och inte så mycket på treåringen som på mig och maken då.
Barnet har utvecklat ett relativt gott imunförsvar för alla läskiga bakterier som frodas i leksaksbackarna på dagis. Hon är mest ett lyckligt ovetande världdjur för dessa microorganismer tills det att de hittat svagare och mer mottagliga offer, nämligen mig och min man.
I dessa tider av kronisk huvudvärk, hosta och febervärk pågår en ständig tävling mellan mig och maken. En tävling där sjukast vinner. Priset är fantastiskt, det är nämligen att slippa gå upp ur sängen och leka tebjudning.
Redan i gryningen börjar vi teaterhosta och sucka, allt för att övertyga den andre om att det är just vi som är sjukast.
- Aj min hals, gnäller maken. Jag har skitont!
- Jag med, säger jag. Och jag tror att jag har feber.
- Nej, det tror jag inte, du är inte varm svarar maken och lägger en hand på min panna.
- Jo, men jag har ont i hela kroppen.
- Ja, men jag kan hämta en alvedon, erbjuder sig maken vänligt.
- Nej, jag har redan ätit två, ljuger jag.
- Åh jag sov så dåligt i natt. Och jag har så ont i huvudet, försöker maken.
- Men jag har mensvärk, trumfar jag.
- Hade du inte det förra veckan också?
Och sådär fortsätter det tills någon ger upp och med en djup och missnöjd suck lämnar sängen för modellerebak och vattenfärgsmålning medan segraren får krypa i hop under täcket och somna om.
Häromdagen vaknade jag med taggtråd i halsen. Jag kände mig som han i strepsilsreklamen, ni vet han som äter spagetti på en dejt, och så känns det som taggtråd.
Precis så kändes det, och jag såg fram emot en lördag i sängen, där jag var sjuk och det var synd om mig. Just när jag skulle triumfera med mitt halsont kommer maken in med ett öga som är rött och rinnigt och helt klart inte duger till att passa upp på sin förkylda fru med.
Istället för sjuktid i sängen blev det alltså till att packa in barn och man i bilen, köra till sjukhuset och där i vänta, i evigheters evighet, tills någon kunde göra honom frisk så jag fick vara sjuk.
Efter många timmars väntan fick vi åka hem. Inte för att maken hade fått hjälp, utan gett upp och blivit bättre helt av sig självt.
Den kvällen spenderade jag med att fantisera om hur jag skulle kurera min förkylning i sängen. Jag skulle äta godis och titta på playkanalerna på min laptop.
På morgonen var jag mycket riktigt ännu sämre än dagen innan. Min förkylning hade fått ny kraft av en heldag på en kommunal lekplats i oktoberkylan. Jag var faktiskt nästan för sjuk för att kunna njuta av min sjukdag.
Då, när jag precis skulle be om en kopp kaffe på sängen, då börjar mannen i mitt liv att jämra sig.
- Åh åhååå, låter det från honom. Jag har så ont i halsen.
Mina vänners karriärer
Jag är så avundsjuk.
Avundsjuk på mina vänners karriärer.
De går på mingel och delar ur visitkort, de åker på affärsresor till Österrike, de släpper skivor och sminkar kändisar eller har utställningar och föreläsningar.
Min karriär är så här hitills:
1998: Visar fotografier på ett lokalbibliotek bredvid utställningen ”Lerdal-min hembyggd”
2000: Vinner 10 000 i en novelltävling och 300 kronor på skolans poesitävling.
2011: Till final i riksteaterns manustävling samt blir nästan nominerad till ett kommunistiskt kulturpris.
Och på mitt jobb blir det inga affärsresor till Österrike. Det blir möjligtvis en konferens i Billingsfors.
Men jag är inte bitter.
Nej.
Avundsjuk på mina vänners karriärer.
De går på mingel och delar ur visitkort, de åker på affärsresor till Österrike, de släpper skivor och sminkar kändisar eller har utställningar och föreläsningar.
Min karriär är så här hitills:
1998: Visar fotografier på ett lokalbibliotek bredvid utställningen ”Lerdal-min hembyggd”
2000: Vinner 10 000 i en novelltävling och 300 kronor på skolans poesitävling.
2011: Till final i riksteaterns manustävling samt blir nästan nominerad till ett kommunistiskt kulturpris.
Och på mitt jobb blir det inga affärsresor till Österrike. Det blir möjligtvis en konferens i Billingsfors.
Men jag är inte bitter.
Nej.
