annaforpresident

Ibland blir jag uppriktigt oroad över mitt barns utveckling.
Hon är ett år och hon kan ingenting!
Egentligen är det väll lite det som är grejen med att vara ett år. Man kan just ingenting.

Det som bekymrar mig är att hon använder tiden så ineffektivt.
Till exempel lägger hon oproportionerligt stor tid på små, små detaljer. Hon kan studera en liten bit tråd i flera minuter. Är det verkligen vettigt när man inte ens vet vad som går att äta och tror att allting heter mamma?
Idag försökte jag lära henne grundfärgerna. Jag lade mycket pedagogiskt ut högar med blå, gula och röda föremål på golvet framför henne. Den lilla människan demonstrerade sitt ointresse genom att krypa iväg för att undersöka en liten papperslapp, som man eventuellt skulle kunna stoppa i munnen. Hon hade inga ambitioner att försöka lista ut sambandet mellan sakerna i högarna.

Den kurslitteratur vi utgår från är pekböcker. Tyvärr lämnar de mycket i övrigt att önska. Ibland är teckningarna så undermåliga att man endast med bästa vilja kan se vad de föreställer. Jag vill inte förvirra mitt barn genom att peka på en konstig grön figur och säga KOSSA. Särskilt inte som vi har livs levande kossor utanför fönstret.
Ett annat problem är att de ofta innehåller irrelevanta detaljer. Som mumintrollets pekbok till exempel, är mumintroll verkligen prio ett just nu? Är det inte bättre att hon lär sig namnet på saker som faktiskt finns? Snusmumriken brukar vi dock peka på och säga PAPPA, för han ser ut precis som snusmumriken.